Vissa får uppleva en separation och andra lider av ångest. Jag har drabbats av både ock, närmare bestämt separationsångest. Ja så lyder diagnosen när man tvär vägrar att bli lämnad ensam. Men om man tänker efter så är det ju inte jätte kul att behöva gå och lägga sig i ett mörkt och tyst rum när man vet om att mamma och pappa sitter uppe och TÄNK OM dem skulle få för sig att försvinna och aldrig mer komma tillbaka.. nej usch jag börjar nästan gråta bara jag tänker på det. Just därför håller jag mig så nära dem jag bara kan, dag som natt, och skriker högt om dem ens försöker närma sig sovrummet med mig. Det är först när mamma väljer att gå och lägga sig och jag får ligga bredvid henne så att jag kan se henne hela tiden som jag kan somna gott. Det är inte lätt att vara liten och ha separationsångest!!
söta söta gulliga unge!!
SvaraRadera